Mer kaos. Mer kulör.

Namn: Julius Værnes Iversen
Bor: I Köpenhamn med sin partner
Yrke: Kreativ chef och grundare av TABLEAU
Känd för: Ett universum där blommor, föremål och färger kolliderar
Kännetecken: Intuitiv inredningsdesign, sinnlig kaosestetik och kompromisslös materialitet

Kaos som kompass

Det finns hem som känns som en karta över ett inre landskap. Julius Værnes Iversens lägenhet är ett av dessa. Lager på lager av rörelse, originalitet och vilja. Intuitiv användning av kulörer istället för planlösning.

Omvandlingen började på hans innergård i Köpenhamn. Målningarna brändes. De svartvita trycken, de beige målardukarna. Allt det som tillhörde ett annat tillstånd. Juridikstudierna. Det monotona.

”Jag försökte passa in i en värld som inte var min. Kulörer och kreativitet drog i mig och jag blev tvungen att ge efter.”

Det hade legat latent sedan tiden i faderns blomsterbutik. Nu har det svämmat över sina bräddar.

Väggar: Berlinerblå NO.14

Väggar: FL8051 Pink Picnic

Väggar: 2534

När det inte kan förklaras, bara ses

Han växte upp mellan blommor och textilier. En barndom där form och färg var ett normaltillstånd. Men också en barndom där han var tvungen att hålla sig inom ramarna. Och det gjorde han. Under lång tid. Tills kroppen sa ifrån.

”Jag hade blivit vuxen nog för att inte bry mig om att passa in.”

Det är inte ett uppror för upprorets skull. Det är en nödvändighet. Hans studio, TABLEAU, är ett resultat av detta. En plats där blommor, föremål och råmaterial möts och ger upphov till något nytt.

Funnet, förfinat, förbundet

Hemmet har inte planerats. Det har upptäckts. Lager efter lager. Upptäckt efter upptäckt. Blick efter blick.

”Saker har en själ, och jag väljer alltid med hjärtat.”

Det finns en rytm i slumpmässigheten. En logik som kommer inifrån. Regler och inredningsböcker betraktas här som irrelevanta.

”Det är ju ett val att ha många saker ... En del är slumpmässiga, en del är genomtänkta, och det tycker jag skapar den rätta balansen i inredningen.”

Han fortsätter som om han lyssnar till hemmets osynliga matematik.

”Det handlar också om hur saker är placerade. Att det finns någon form av ordning, även om det är mycket.”

Och kanske viktigast av allt ...

”Slumpmässighet är något positivt för mig i inredningen, för om allt är planerat kan det lätt se ut som en katalog. Och ibland är det trevligt att man kan se att någon faktiskt bor där.”

Pink Picnic ... som en fristad

Det finns inget direkt solljus i vardagsrummet. Bara en jämn, stilla klarhet. Väggarna är målade i Pink Picnic. En dammig rosa med diskret auktoritet. Kulören ramar in rummet utan att ta över.

”Vi ville ha något lugnande, men inte tråkigt. Pink Picnic ger värme, men drar sig tillbaka när det behövs.”

Kanske inte direkt från kulörkartan, utan från en plats där konsten kan leva. Den ger ögat ro.

”Vi använder väggarna som en målarduk för våra affischer och bilder. Kulören ska framhäva ... inte distrahera.”

Känslan överstiger romantik. En omedveten drift där kulören förankrar rummet. Drar det i en riktning. Sammanför det. På ett varsamt sätt. Utan att göra så stort väsen av sig.

”Vår lägenhet har inte jättemycket naturligt dagsljus eftersom vi bor på bottenvåningen, så det är trevligt att Pink Picnic lyser upp vårt vardagsrum.”

Berliner ... blå utan nåd

Köket är en helt annan femma. En annan temperatur. Som ett avbrott i utrymmets grammatik. Allt är omslutet av Berlinerblått. En kulör som har en FYSISK närvaro, nästan elektrisk.

Du känner det tydligt ... innan du ens ser den. Som en vibration i rummet.

”Vi har använt Berlinerblått, som har en lite överväldigande effekt ... Färgen är överraskande och på gränsen till chockerande.”

Och det fungerar.

”Det gör att våra konstverk sticker ut ännu mer än tidigare.”

Sinnena arbetar för fullt, med känslor och kulörer / Palett, puls och perception

Kulörerna är inte dekoration. De är varken dekorativa manövrar eller en estetisk strategi. För Julius är kulörer ett mentalt kretslopp. Ett språk, ett system, en nödvändighet. Ett sätt att känna sig själv och sin omvärld.

”Och när du kommer till en punkt där du inte bryr dig om vad andra säger, tycker du också om dig själv mer.”

Det handlar inte om estetik i klassisk bemärkelse. Inte om image eller avsikt. Det är något djupare. Något som måste ut, och som inte bara kan lämnas ifred. Kulörer som kanaliserar energi och känsla till en flytande ... svävande ... rörelse.

”Filosofin är mycket enkel – saker som ser glada och positiva ut gör dig också glad och positiv.”

Fenix-ögonblicket på innergården utgör fortfarande en milstolpe. Det var inte bara ett karriärbyte. Det var en pånyttfödelse. En ödeläggelse av det gamla.

En avsiktlig förödelse för att skapa något nytt. Något som känns ... äkta.

”Jag var tvungen att återuppfinna mig själv. Släppa taget om den version som andra förväntade sig, och istället skapa en version som stämmer överens med vad jag känner.”

Det märks.

I TABLEAU. I hemmet

– och sedan försvinner det igen.

Som en kulör som inte går att fånga.

Som något man bara kan förstå när man känner det.